Jag är snart 24 år gammal och har ett ganska så jobbigt förflutet då jag blev både fysisk och psykiskt mobbad i 6års tid. (mellan och högstadiet.) 

Innan mellanstadiet var jag en social, sprallig, glad liten tös som alltid hade ett leende på läpparna. 

Sedan slogs tre klasser ihop och delades i två, jag hamnade så gott som med bara nya klasskompisar, två eller tre killar bara ifrån den gamla fick jag med mig. Några av de tjejerna jag hamnade med kända jag sedan tidigare då jag spelar fotboll och så ihop med dem sedan jag var 5 år gammal.

Men över till det andra…. 

Det började med att några av killarna retades lite men det tog snabbt en rejäl vändning då fler och fler från båda klasserna började och det fortsatte bara att trappas upp hela tiden. 

Sedan började även slagen, knuffandet ned för trappor, in i väggar, snöbollar m.m, det fysiska hände inte så ofta men det förekom, den psykiska mobbningen var till slut något jag fick stå ut med dagligen och lärarna såg bort.  

I 5an fick jag hörapparater då jag har en medfödd hörselskada som hade blivit nedsatt så att läkarna tyckte det behövdes. Det tog inte lång tid där efter som jag även började bli mobbad för det. 

Jag valde att inte använda mitt hjälpmedel i väldigt många år då jag kände att jag velade inte vara annorlunda. Men jag blev mobbad för mitt handikapp, utseendet, dyslexin och så mycket annat skit.

Sedan började högstadiet, ny skola och åter igen nya klasskompisar och hade stora förhoppningar på att det skulle bli bra nu och fick ju även med mig 3 av mina vänner i från mellanstadiet.

Eller ja de jag då trodde var mina vänner. Det tog någon vecka innan mobbingen åter igen var igång, nu hade jag mer en halva min klass emot mig plus min brors bästa kompis som hade klassrummet mitt emot mitt, sedan av massor av personer som gick i klasserna 7-9, personer jag aldrig hade sett eller träffat i hela mitt liv. 

Mina tre vänner som var några av de ''populära'' på skolan började frysa ut mig och umgås med de killarna i klassen som höll på och började skratta och så ihop med dem. 

Det slutade med att jag började umgås med några andra tjejer som tog in mig i deras gäng, vilket var ett stort misstag ifrån min sida för snabbt märkte jag att det valet var inte bra för mig. Men med mitt dåliga självförtroende som jag hade fått så kunde jag inte gå iväg. Det stod mellan att vara med dem eller stå ensam emot allt. 

Jag klarade bara inte av att vara helt ensam. Men det dom gjorde emot mig var inte annat än mobbing det heller, de talade om för mig nästan dagligen när och om jag fick säga eller göra något. 

Sa jag något eller tyckte jag inte lika som dem eller så, då vart det hårda ord som sades till mig eller att dom knuffade in mig i väggar eller som en gång högg en ny vässad penna rakt i armen på mig flera gånger. Men jag klarade ändå inte av att gå min väg, de tog ju ändå in mig liksom. Mitt sociala jag var så gott som borta i 7an och några veckor in i 8an valde jag att nu va det nog. 

Jag valde att stå ensam emot mobbingen och allt och lärare som bara stod och såg på och ignorerade allt även om det skreks saker rakt över klassrummen. Jag stod emot två gånger i 7an och då hamnade jag på samtal så kände att jag inte kunde göra något än att försöka härda ut. Men att dagligen höra i 6 års tid att man inte borde finnas till och borde försvinna och allt annat som sades och gjordes emot en så orkade jag nästan inte längre. 

Jag sa nästan inte ett ord i skolan under hela högstadiet och jag visste inte längre hur man startade ett samtal eller så längre, som om jag sökte tillåtelse att få göra det. Min kärlek till min familj var det ända som höll mig i livet hur jobbigt det än var så var kärleken till dem starkare än något annat även om det var väldigt jobbigt. 

Jag hade släppt alla mina drömmar jag hade och såg inget ljus i framtiden längre men sedan var 9an slut. Jag började i gymnasiet men hoppade av för orkade inte och kunde inte hålla ett samtal, jag kände mig näst intill stum i skolan även om mobbningen nu var helt över. 

Jag byte linje och började året efter igen, jag fick äntligen lärare som brydde sig om hur man mådde och allt och berättade för dem hur det låg till då de märkte att jag höll mig undan resten av klassen. Jag fick fina klasskompisar som velade lära känna mig men jag vågade inte, jag höll mig undan för var rädd för att bli sårad och som sagt jag visste ju inte hur man började ett samtal längre eller någonting. Jag väntade fortfarande på att någon skulle säga att jag fick det, 

jag var så rädd för att bli kallad för saker eller att någon skulle göra mig illa och så igen då jag inte kände dem och visste ju inte hur du tänkte eller något. 

Jag var livrädd att göra bort mig. Jag gick mina tre år och blev väl lite mer social med tiden och dejtade även en av klasskompisarna andra året men det blev aldrig bra. Jag kunde inte lita på människor längre eller släppa in folk, de fick aldrig komma nära mig och lära känna mig och sista året fick man även stå ut med att bli sexuellt utnyttjad av exet (klasskompisen), skolan polisanmälde honom men mer än så blev det inte av den saken. Men jag stod ut och klarade även det. 

Jag har växt så mycket som person genom åren och är så otroligt stark idag på grund av allt man varit med om och alla människor man mött i livet och då inte bara under dessa 6 åren utan under hela livet och jag är inte längre arg på de människor som behandlat mig illa utan jag känner en tacksamhet till dem då det har format mig till den jag är och jag är så otroligt stolt över den person jag blivit. 

Jag mår riktigt bra idag och har hur mycket drömmar och mål i livet att jag undrar om man kommer ha tid att uppleva dem alla. Jag fortsätter varje dag att utvecklas och bli mer framåt och social och idag är jag en livsnjutare och ser det positiva även i det negativa då jag ser att allt hjälper mig att fortsätta utvecklas och bli en ännu finare person. 

Som sagt så är jag stark idag, och jag vill tacka de fina människorna jag har i mitt liv och till mina vänner vill jag säga, även om det ibland tar tid mellan gångerna vi ses och så, så vill jag att ni ska veta att ni betyder otroligt mycket för mig, förutom familjen och jobbet är det ni som förgyller mina dagar och ger mig värme och kärlek.

Ni som finns i mitt liv coh hårdrocken ger mig nytt liv varje dag och även om jag fortfarande jobbar på den sociala biten och har en bit kvar där så känner jag även att bara fortsätter jag i rätt riktining och fortsätter vara mer och mer framåt varje dag så är jag snart där. Det vet jag. Jag ger aldrig upp utan fortsättter min resa tills jag är där då det är den ända delen jag inte riktigt nått än men annars är jag helt nöjd med livet jag har och jag älskar det.